Till dig,
min kärlek

Stella,

Det är märkligt hur svårt det kan vara att ge en present till den man älskar mest.

Inte för att det saknas saker. Utan för att inget riktigt känns tillräckligt för att bära allt det man vill säga.

För ibland är det inte presenterna som är det stora. Ibland är det ögonblicken. De där tysta “sliding doors”-stunderna som kunde ha blivit något helt annat.

Som 2017.

Att jag träffade dig då förändrade allt. Inte högljutt. Inte dramatiskt. Utan stilla, som när något plötsligt faller på plats och man först efteråt förstår att det alltid varit det man saknat.

Innan dess var jag som ett pussel med en bit som aldrig gick att hitta. Ett skepp som seglade länge, utan att riktigt veta var land fanns. En ensam varelse som inte visste hur mycket det betydde att höra till en flock.

Och så kom du. Och världen blev hel.

Idag har du fått några presenter. Sådana man kan öppna, hålla i, le åt direkt.

Du har också fått en present som väntar. En stund i maj. Skratt, upplevelse och minnen tillsammans med Martina.

Och ändå kände jag att jag ville säga mer. Visa mer.

För det du drömmer om mest är inte alltid något jag kan – eller vill – välja åt dig.

Det är något personligt. Något som bor djupt i dig. Och jag älskar dig alldeles för mycket för att ta det valet ifrån dig.

Men det finns något jag vill säga, utan tvekan, utan reservation:

Jag är så full av beundran för dig.

För hur du kämpar. För hur du fortsätter även när det är tungt. För hur du, trots motgångar, aldrig tappar dig själv. Du ger inte upp. Du hittar nya vägar. Och du gör det med ett hjärta som fortfarande är varmt, generöst och öppet.

Det är därför jag älskar dig. Och varför jag varje dag är så oändligt tacksam för att just den där dörren 2017 öppnades.